amandines

Det är söndag. Efter att jag kört Lillkillen till sin teaterövning kröp jag tillbaks ner mellan lakanen. Såg klart filmen jag inte orkade med igår. Steg upp, kokade kaffe och satte lite flyttbrödsdeg för att jäsa. Städade bilen, bakade bröden och slappade på sängen. Fick ett ryck och packade en enda flyttlåda och sen fann jag mig liggandes på sängen igen. Det är mulet ute så det känns helt ok att helga vilodagen på detta vis, iallafall då jag inte har så många tomma lådor att fylla och inte så mycket att fylla dom med. Vila, det är skönt!

Jag går här hemma mellan flyttlådorna, spisen och datorn och funderar medan jag ännu en gång packar ner mitt liv i banan- och blöjlådor. Jag funderar på dig min älskade hur stor den här omställningen är för dig och dina kära. Jag går omkring med en avlägsen sorg som inte är min men som jag känner ändå. Jag är ledsen för att det blev som det blev, ledsen och samtidigt galet lycklig. Jag är övertygad om att när vi landat, när alla landat och vi funnit oss i det här nya så blir det bra. Det är vägen dit som vi ännu inte vandrat klart. Det kommer tunga backar, grus och damm och jävelskap som svider i våra ögon. Det kommer mörk och kall skugga men också strålande sol och doften av ett härligt sommarregn. Vi vänder blicken upp mot det stora blå.

Det är en stor omställning för mig också, men den grymma våndan jag kände i mitten av april nångång har övergått i någon sorts trygghet och känslan av att vara omgiven av kärlek(sfulla människor). Lillkillen och hans far verkar också ha landat och jag är så glad. Jag vill ju inte att han ska tycka att jag är ett svikarsvin fast han är i sin fulla rätt. Jag tror han också vet hur det är att följa sitt ivrigt bankande hjärta. Vi är bara människor och med dagens familjekonstellationer krävs det mycket ork, mod, kärlek och välvilja för att få allting att funka.

Jag lyssnar på Kent. Fastnar med orden och undrar, lyssnar jag på Kent när jag känner sorg eller känner jag sorg för att jag lyssnar på Kent? När jag lyssnat klart ska jag ännu ett varv till buktiken, rensa den på bananlådor och köpa ägg och socker. Bakar flyttbullar och kakor mellan varven, annars blir det bara för trist.

Arbetsdagen är slut. Jag har packat, plockat, städat, tvättat, fakturerat, varit till posten, cyklat runt stan, beställt tid för HOT STONE MASSAGE, varit till magistraten, värmt gårdagens läckra köttbullar, packat lite till, städat lite mer, hängt tvätt, njutit två sekunder sol, krafsat katten hos morsan, bakat semlor och däremellan loggat in på facebook. Nu är flyttlådorna slut och jag kan inte, vill inte, har inte lust att göra något mer. Så jag satte mig ner igen. Slösurfade på diverse bloggar och roade mig sedan med att klicka på nästa blogg och hamnade på allt mellan himmel och jord.

Jag förstår inte. Vem bryr sig om Kenza? Eller, nu är jag orättvis. Det måste ju finnas alla sorters människor, tack och lov. Klart man ska bry sig. Det som förvånar mig mest är att dom där intetsägande bloggarna har så fruktansvärt många läsare. Ser jag en blogg med modebilder och en story som enbart handlar om vilken jävla t-shirt damen ifråga satt på sig idag så klickar jag förbi med ljusets hastighet. Likaså hoppar jag över rena familjeberättelser där varje inlägg illusreras med x antal bilder på barnen i parti och minut. Där bloggen inte handlar om något annat än att Lilla Y har varit tre timmar på dagis idag och vägrade äta köttbullarna hemma. Men dom fyller en funktion, det begriper jag ju. Kanske nära och kära finns nånstans långt bort och då är det ju ett härligt sätt att vara uppdaterad på. Men mig intresserar det inte.

Vad fastnar jag för då? Naturligtvis läser jag vänners bloggar, för att jag tycker om dom och vill veta vad som händer. Oavsett vad dom handlar om. Jag tycker också att det är grymt skoj att hamn på en blogg med tankar, erfarenheter och reflektioner. En och annan erotisk blogg har jag också läst, somliga urdåliga, andra intressanta. Jag fastnar för livsöden. Jag läser om starka människor, som tagit sig upp ur ett svart oändligt hål och överlevt.

Jag njuter av att läsa historier skrivna med känsla, kärlek och sorg. Jag har under mina aktiva blogg-år läst om allt från nyktra alkoholister, psykopater, den-andra-kvinnan bloggar, längtan-efter-barn bloggar, tonåringar och kulturella bloggar. Fotobloggar är också väldigt kul att hamna på, jag fascineras så av dom som kan konsten att trolla med en kamera (och photoshop). Jag läser gärna välformulerade bloggar, där själva texten fängslar, då kan det hända att innehållet är ganska banalt med texten så underhållande att jag sitter här och ler. Eller gråter. Gråter gör jag nog ändå mest till en enda blogg, uuh, som den berör mig. Finaste väninnans resa från barnlöshet till eventuell adoption av fosterbarn. En sån lycka!

Hmmm, kanske jag skulle ta ut sista plåten ur ugnen innan semlorna är alltför mörka??

Det närmar sig nu. Flytten med stort F. Denna sista vecka hemma i Ekenäs är annorlunda, på många sätt och vis. Redan innan jag åkte iväg på förra jobbpasset adopterade jag bort min äldsta goa katt, Chili. Den fick återförenas med sin syster på landet och jag hoppas att dom kommer överens så småningom. Under arbetsveckan har min underbara mamma varit med den yngsta katten Tigern till veterinären, steriliserat den och fört den vidare till min moster.

När vi kom innanför dörren i måndags hade jag alltså bara två kvar, Blå Kongo och galna Vilde. Igår var det Vildes tur att åka på veterinärbesök för den sista sprutan, den skulle aldrig ha stått ut med att skiljas från dom andra. Lillkillen ville spontant med och även om jag blev förvånad så är det ju klart att han ska det om han vill. Så där satt vi i veterinärens väntrum och fällde stora tysta tårar medan den svarta lurviga skönheten somnade in i min famn. Ute gassade solen i högsommarvärmen och jag är glad över att jag kom på tanken att begrava den i skogen vid Vitsjön. Veterinärens roskis lockade inte precis och inte min frys heller för att så småningom ta med den till Sottunga. Blå Kongo fick flytta till min mamma och kände sig hyfsat hemma redan efter nån timme. Där kan Lillkillen fortsätta träffa den och den kommer att tvinna runt hans ben som besatt :)

I lägenheten är det tyst för det mesta. Ibland prasslar det ändå till och det som jag alltid innan trodde var katterna är nu bara vinden eller väggarna. Ingen kattsand under fötterna, inga stora hårtussar att dammsuga från soffan. Ingen ofräsch mat framme efter x antal dagar på jobb, ingen tung katt som ligger på min mage då jag vaknar. Inga mattor i högar (hoppas jag) och ingen galen lek och krafs mittinatten då jag ska sova. Ingen löpsk katta som ylar i frustration (ja, det skulle vara jag då) och visst, det kommer att kännas tomt ett tag. Vi gör offer och val och det blir bra till slut.

Samtidigt som en kollega gråter hejdlöst över sin hund blir en annan brutalt uppväckt av sin chef med ett ännu värre bud. Hennes man har dött i en traktorkrock. Båda kollegerna åkte hem. Det sätter perspektiv på saker. Livet är grymt och brutalt men vi måste igenom.

En kollegas hund har dött inatt. Jag känner inte kollegan, vi hälsar och har utbytt några fraser, det är allt. Hon har varit ledsen och gråtit hela morgonen och till sist fångade jag upp henne mitt i frukostdukningen bland alla kunder och gav henne en hård lång kram. Då rann mina tårar också. Över en okänd hund. Är jag lite empatiskt störd kanske?

Idag är det morsdag igen. Hur jag än bestämmer mig för att inte bli ledsen så vill det inte riktigt lyckas. Sen jag blev ensam med barnen -02 har det knappt firats morsdag i mitt hus. Jag vägrar påminna ungarna om det när det inte finns nån pappa som gör det, tänker dom inte på det själv så får det vara. Löjligt kanske, men så är det. Jag ger inga små vinkar om att jag också skulle vilja ha en simpel miniros för 5,90 för samtidigt blir jag arg, det handlar ju inte om det materiella. Ungarna tycker ju om mig ändå, årets alla dagar så varför hänger jag upp mig på det här? Varför?

Dessutom har jag råkat vara på jobb dom flesta morsdagar, men det hindrar ju inte ungarna från att fira mig senare? Borde inte göra. Ifjol fick alla en ros ombord, det värmde faktiskt. Få se nu om det blir så i år också, att det står en hink som väntar nere i köket när jag börjar jobba?

Jag vet att det här martyrdeppet är över redan inatt när det byter dygn så det är bara att stå ut. Det är okej med depp som jag vet att går över rätt fort ;)

Snabbvisiten i paradiset är över. Det var fint och det gjorde själsligt gott att påta potatisar i jorden men kroppen ville inte alls samarbeta. Det gjorde ont så jag grät när jag var klar och desperat letade jag igenom necessärer och väskor efter mera värktabletter. Till och med i handskfacket i bilen hittade jag några aspirin så nu är jag garderad ett tag.

Vi var i god tid nere i hamnen och jag fick sån lust att sätta mig tio minuter på kyrkbänken och andas. Det gick inte, nyckeln var inte i, säsongen har inte börjat för mina ensambesök i "min" fina kyrka. Jag tog en sväng på gravgården istället. Längst ner, lutad mot muren står Matildas gravsten. Undrar var hon låg. Undrar över hennes livsöde. Ensam med två små söner i mitt lilla torp, så ensam att hon var tvungen att ge bort den ena för att överleva. Uuhh, vilket öde!

På färjan är det mycket folk, det är fredag och sommarkökarborna ska väl ut till skärgården och njuta. Det är bara jag som ska till stan. Till Ekenäs. Det börjar kännas fel att säga hem, jag är inte många dagar där längre för tolv av maj månads dagar tillbringas på jobbet. Om jag inte får sjukledigt. Min tröskel är hög. Jag står ju på benen, alltså kan jag jobba?! En kollega till mig fick åt sig ett lite längre vikariat och genast blev hon sjukskriven. Det står inte högt i kurs bland cheferna precis och jag vill inte att dom tycker att jag utnyttjar mitt för en gångs skull längre kontrakt. Men visst har man rätt att vara sjuk nångång, det vet både jag och dom.

Kom hem från jobbet lördag eftermiddag och det var som vanligt. Jag låg utslagen på sängen tills det var en knapp halvtimme kvar tills Kärleken kom dundrade in på gården. Då tog jag en snabb damssugarvals och gjorde dom enklaste av varma mackor, mera ska man inte kräva av mig en sån dag. Jag hade faktiskt gjort chickennuggets och pommes frites åt Lillkillen innan.

På söndagen åkte vi en tur ut på landet och böt hojen mot en Skoda + släpvagn, vilken kontrast! Träffade underbaraste goaste gudbarnet som sa "sitta motorcykeln" och inte var särskilt rädd alls. Sen körde vi tillbaks och ställde äldsta avkomman inför faktum; vi är här med flyttbilen, nu börjar vi bära ut dina grejer. Ingen pardon, nu ska han ut. Knappt fyra timmar senare var allting flyttat och Skodan återlämnad, hans etta på femte våningen blev riktigt mysig! Sen stod vi hemma i köket och skalade räkor till kvällens middag hos nästanåttabarnsfamiljen. Gott och mysigt för trötta kroppar, vi slockande som utblåsta ljus hemma en stund senare.

Det känns konstigt. Nu är dom utflugna, mina två äldsta. Egna liv och dom klarar sig själv och jag blir helt villrådig av att plötsligt laga mat åt bara mig och Lillkillen. Hur gör man? Hur lite ska man handla? Jag löste inte det problemet idag iallafall, det blir kebablåda så det räcker åt alla ungar och svärsonen med. Det är som att klippa navelsträngen en gång till, för gott. Annars finns det ju många faser i föräldraskapet som blir milstolpar; när dom lär sig gå, då dom börjar skolan, då dom slutar skolan, värnplikten, den första pojkvännen, den första fyllan, den första mensen.... Nu ska jag finnas här, som mamma till vuxna barn, finnas men ändå inte. Finnas när dom behöver mig men försöka låta bli att dadda. Men visst är det väl ok att ge dom en påse hembakta bullar då och då :)?