amandines

Hemma!

Skötte lite jobb i bilen, bokade kundbesök så jag inte kommer undan på måndag. Så jag inte kan ta till nån dålig undanflykt för att låta bli. Däremot finns det många bra undanflykter, men inte heller dom känns helt ok när jag verkligen skulle behöva den lilla extra inkomst säljjobbet ger. Så, det fick jag iallafall gjort. Väl hemma lyckades jag få maten i kylskåpet, sen lade jag mig på sängen med veckans post. Två timmar senare återvände jag låååångsamt till ett medvetet tillstånd.

Skräpmat, Lidlpizza med extra kronärtskockor, en halv kall öl. Fortsatte plöja genom posten. Lillkillen kom hem redan under min slummer och jag noterade förfasad att hans far varit framme med trimmern igen. En sån sommarfrisyr! Men vad gör man, då Lillkillen själv vill ha det så? Han har inte suttit vid datorn precis hela veckan under sportlovet, nejdå. Häromkvällen var han faktiskt i simhallen i sex timmar med Bus 2! Att dom inte blev utkastade är obegripligt (skönt).

Nu är jag inne i den här fasen då jag mest av allt önskar mig ett badkar! Åååh om jag kunde fortsätta min fredagseftermiddag där. Om jag skulle låna dotterns igen? Här hemma är det kallt. Grannarna/hyresvärden hade rörmokare på besök innan jag for på jobb och sen dess har det inte varit så gott om värme i elementen här uppe. I sovrummet är det rentav äckligt kyligt och ännu värre är det utan sällskap. Jag borde ringa dom. Eller messa dom. Men först borde jag skaffa en termometer så att jag vet vad jag snackar om och inte bara går på känsla. Kanske är det trötthet och utmattning som gör att jag fryser?

Så väck var jag när vi lämnade båten i Helsingfors att jag inte fick med mig allt jag skulle. Väninnans snus, visst, men inte min egen plånbok och skinnvantar. Utan plånbok är jag helt handikappad så jag fick muta ovannämda badkarsinnehavare att orka åka in till Hufvudstaden i morgon och bjuda dom på bio. DÅ kan hon tänka sig att hämta plånboken som fastern hämtat från terminalen. Strul!

Ett sånt flyt! Ett sånt underbart fantastiskt kärleksflyt. Det är för bra för att vara sant, det har jag tyckt länge redan. Ett halvår, för att vara exakt. Ändå fortsätter det. Rättegången gick över förväntan, testad godkänd liksom ;) Mer än godkänd! Ännu har vi inte träffats, men det är pirrig förväntan i luften. Inte bara hos mig, har jag för mig. Ändå ska vi inte skynda, det har vi ju intalat oss hela tiden samtidigt som allt rusar i racerfart. Jag skulle kunna sätta mig på färjan (jaja, jag ÄR på färjan) NU för att få ta en fika på stan och titta in i svartmålade ögon. En blick så lik sin fars och en annan så lik sin mors. Spännande!

Det har varit ett fruktansvärt arbetspass men nu är det bara hemresan kvar. Jag överlevde, nätt och jämt. Känner att det inte är så bra att ha leendet så långt inne att det känns dött och begravet. Jag är inte till min fördel när jag är trött och stressad. Inte till min fördel bland 2000 unga i tjugoårsåldern som har varierande antal promille i pannan. Jag VET att jag aldrig skulle kunna finna mig i läraryrket. Inte så att jag har något emot unga människor, flera av mina unga kolleger är helt underbara, mina barn ärdet naturligtvis och deras kompisar. Och så dom jag ännu inte träffat, förstås. Dom kan inte vara annat än underbara dom också, det är givet.

Nu måste jag sova, jag hade skallen full med alla möjliga spännande grejer inatt som gjorde att det som skulle bli en fem och en halvtimmes natt kanske blev drygt tre. Har lite att ta igen.

Kärlek! Mera kärlek!

Utan dig skulle min värld vara mycket fattig nu,
vet du hur rik du gör mig?

Utan dig skulle jag inte ha nån att bolla alla mina tankar med.
Utan dig skulle jag inte kunna rikta mina känslor någonstans.
Utan dig skulle livet vara grått och urvattnat.

Du är färgen och guldet.

Du är vinden och stormen.

Du är klippan som håller och samtidigt jorden som ger liv.

 

Jag älskar dig!

När som helst nu kommer jag att ställas inför mitt livs rättegång. Vad är det att åka fast för snatteri jämfört med detta? När Kärleken berättat för sina barn att han har en ny kvinna i sitt liv, som inte är deras mamma. Då kan jag bara hoppas. Hoppas på juryns beslut, att dom efter nogrannt övervägande bestämmer sig för att acceptera. Juryn består av fyra stycken minderåriga, helt säkert underbara, individer. Men det är inte en lätt sak dom ställs inför. Dom behöver inte tycka om mig, dom behöver inte ens vilja träffa mig, det tar jag med ro. Men jag hoppas innerligt på någon form av tyst respekt för sakernas tillstånd och att vi så småningom blir vänner. Jag hoppas på mer än så men jag vågar knappt skriva ut det. I den bästa av världar kommer alla berörda att gå rikare ut ur detta, rikare på kärlek och nya spännande människor i våra liv.

 

Uuhhh... jag mår illa, men det är bara storm på Ålands hav.