dagar som gick

... och förhoppningsvis aldrig kommer åter.

Min kusin är gravid och har igen misshandlats av sitt kräk till karl. Inte bara hon, utan äldsta sonen också. Han fick så mycket stryk så han inte kunde gå till skolan på flera dagar. Jag ringde socialen på orten och för det fick jag bara ovett. Jag förvärrar hennes läge, säger hon och jodå, på sätt och vis. Men jag anser att det är kräket som förvärrat det från första början. Jag vet att man kan bli så hjärntvättad att man tycker att misshandel är normalt, men då det går ut över barnen får man fan dra en gräns.

En barndomskompis till mina barn har dött i en bilolycka och det är skrämmande nära. Jag såg honom senaste onsdag och han käkade sin hamburgare och hälsade glatt. Killens pappa är ambulanschaufför och var den som kom till platsen. Han har (enligt rykten) inte känt igen sin sönderbrända son förrän han sa "hej pappa". Jag sätter mig (ofrivilligt) in i föräldrarnas situation och det gör så fruktansvärt ont. Så ont.

Och jag, jag är ensammast i världen, känns det som....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0