telepati fungerar
Hela vägen ner från norra karelen igår satt jag i bilen och funderade. Lyssnade på musik, pratade i telefon och funderade igen. På väninnan som bor i Holland ska in på hjärtoperation på tisdag, det känns stort och kusligt. Visst har jag vetat att allt inte är som det ska, men det är så lätt att förtränga, vi är ju så unga ännu. Inte ens fyrtio! Väntetiden har varit lång, operationen har blivit uppskjuten x antal gånger och jag vill inte ens föreställa mig hur det är att vara sjukskriven i tre månader och bara vänta. Hur är det i Holland? Sjukvården borde väl vara rätt lik vår, hoppas jag. Såvida du har rätt försäkring naturligtvis, men kvaliteten borde det ju inte vara nåt fel på?! Hoppas allt går bra, sen är hon konvalecent i lika många månader till och jag känner att jag hör av mig alldeles för lite.... Samtidigt som jag satt där och tänkte på henne hade hon mailat mig, jag är helt säker på att telepati fungerar!!
På tal om sjukvård, när Lillkillen blev av med fingertoppen i Krakow för snart tre år sedan var det inte kul. På akuten luktade det piss, sen åkte vi ambulans genom stan, jag på passagerarplats med sonen i famnen. Utan bälte givetvis. Mormodern, som också hängde med, låg på båren där bak. Väl framme på universitetssjukhuset fanns det inte en enda skylt på annat språk än polska och det gick inte att lista ut var informationen fanns utan hjälp. Den enda som talade så man förstod var hon som ville ha betalt. Lillkillen sövdes ner, fingertoppen syddes fast och vi släpptes hem till natten, vi skulle ju hem följande morgon. Huh, vilket äventyr. Och vilken tapper unge jag har! Plååååster!, skrek han när han såg sitt finger och jag förklarade med gråten i halsen att nu vännen, nu hjälper det inte med plåster. Jag vågade inte vika från hans sängkant, inte ens då han var på operation för jag skulle inte ha hittat tillbaks. Knappt så jag vågade gå på toa (som förövrigt användes som rökrum...). Efter den händelsen är jag innerligt tacksam över att bo i norden, över vårt skattesystem och högklassiga vård. Trots att det är lite bråk på den fronten här i Finland nu, hoppas det löser sig!
Ena bilden föreställer isslottet i Kemi mars -06 då väninnan och jag bilade upp till Rovaniemi och sen ner genom Sverige. Kul hade vi! Den andra är Lillkillen som väntar på operation i Polen.
På tal om sjukvård, när Lillkillen blev av med fingertoppen i Krakow för snart tre år sedan var det inte kul. På akuten luktade det piss, sen åkte vi ambulans genom stan, jag på passagerarplats med sonen i famnen. Utan bälte givetvis. Mormodern, som också hängde med, låg på båren där bak. Väl framme på universitetssjukhuset fanns det inte en enda skylt på annat språk än polska och det gick inte att lista ut var informationen fanns utan hjälp. Den enda som talade så man förstod var hon som ville ha betalt. Lillkillen sövdes ner, fingertoppen syddes fast och vi släpptes hem till natten, vi skulle ju hem följande morgon. Huh, vilket äventyr. Och vilken tapper unge jag har! Plååååster!, skrek han när han såg sitt finger och jag förklarade med gråten i halsen att nu vännen, nu hjälper det inte med plåster. Jag vågade inte vika från hans sängkant, inte ens då han var på operation för jag skulle inte ha hittat tillbaks. Knappt så jag vågade gå på toa (som förövrigt användes som rökrum...). Efter den händelsen är jag innerligt tacksam över att bo i norden, över vårt skattesystem och högklassiga vård. Trots att det är lite bråk på den fronten här i Finland nu, hoppas det löser sig!
Ena bilden föreställer isslottet i Kemi mars -06 då väninnan och jag bilade upp till Rovaniemi och sen ner genom Sverige. Kul hade vi! Den andra är Lillkillen som väntar på operation i Polen.
Kommentarer
Trackback
