det händer så mycket

Sorgen har bleknat till igenting. När jag tänker tillbaks är det ett lätt vemod som sveper över mig, men det är inget som hindrar mig från att gå framåt. Inte stampa på stället, utan verkligen gå framåt. Det är skönt, man tror det aldrig när man är mitt uppe i det, men det går över...

Att få livet i annat perspektiv är nyttigt för ens eget krälande längs golvlisterna, jag är så glad åt min förmåga att känna empati. Att leva mig in i andras situationer, känna känslor som bara beskrivs för mig i text. Att gråta till Den blomstertid på våravslutningen, att svälja klumpen i halsen då Lucian på jobbet (??) glider förbi och sjunger falskt :)

Min kusins mor har bröstcancer. Nyss fyllda 38. Det är för jävligt. Jag som knappt ens undersöker mina. Det borde jag ju, min farmor hade ena bröstet bortopererat.

I Hufvudstadsbladet i november fanns det en artikel om vad finländarna mest av allt önskar sig till jul. Kärlek var högst upp på listan. Det är väl ganska naturligt egentligen? Ni som har den, ta vara på den. Spelar ingen roll om det är en katt, ett barn eller en älskad make som ger den, men ta den aldrig för given.

Hur långt kan man gå i kärleken till sin nästa, hur stora gåvor får/kan man ge bort? Jag skulle när som helst donera en njure till någon av mina närmaste, ja, jag skulle nog kunna donera det mesta som går att få löst. Ändå har jag inte ställt mig till förfogande i benmärgsregistret. Varför inte? Måste ta tag i det.

Har äntligen bestämt mig för hur och var fyrtioårsdgen ska firas. Ute i skärgården naturligtvis, nu känns det obegripligt att jag ens snuddade vid att jobba för att komma undan.

Det är en bra dag idag....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0