amandines

När jag ändå är inne på temat jul...

Det finns jular jag minns och jular som man helst skulle glömma. Det finns också en jul jag minns alltför väl och ändå helst skulle glömma. Jag minns stämningen, trycket, sorgen, ångesten.

Julen 1996 genomled jag i väntan på förändring. Någon vecka in i december hade jag bestämt mig, nu sticker jag. Nu lämnar jag äntligen mitt destruktiva förhållande och börjar om. Frihet hägrade. Att bestämma sig var en lång process, när den tog sin början vet jag inte riktigt, vill inte veta, men det handlar om år. Kanske kan jag inte heller sätta fingret på det, för bra var det ju aldrig. Då litade jag ännu inte på min magkänsla utan motade envist undan den. Kanske var det så här livet skulle vara. Kanske blev det inte bättre, detta var min lott. Att leva med en svartsjuk man som bevakade varje steg jag tog. Som ville ha mer och mer kontroll och aldrig, inte en endaste gång gav mig gensvar. Kramar fick jag tigga mig till, sex ställde jag upp på för husfridens skull. När han för sista gången slängt luren i örat på mig, för sista gången sagt både hora och idiot så kunde han inte nå mig längre. Det var en sån befriande känsla att känna: NU går jag! Han tiggde och bad att vi skulle vänta till efter jul. Att jag skulle tänka över mitt beslut två veckor. Också det för husfridens och barnens skull. Inte ett ögonblick hade han reflekterat över hur barnen mådde, innan. Det hade jag. För barnens skull gick jag. Att jag blev tillintitetgjord, det må vara hänt och mitt eget ansvar, men att han utövade samma makt, samma kontroll över barnen, det var också mitt ansvar. Inget kunde ändra mitt beslut. Jag visste att efter jul var det över.

Därför var det jobbigt. Spänd som en fiolsträng genomled jag teatern inför släkt och vänner. Bara mamma visste. Plötsligt blev det jobbigt, jag som spelat teater i elva år stod inte ut en sekund längre. Länge hade jag funderat på att gå. I perioder. Ibland mer, ibland mindre. Oftast fanns det en orsak att inte lämna. Farmor fyllde 70. Pappa var sjuk. Snart skulle vi ha semester (och tänk om det blev bättre då??). Jag skulle få det jobbigt ekonomiskt. Vi skulle hjälpa min morfar med renoveringen. Vad skulle släkten säga? Tusen dåliga undanflykter och nu vet jag att det bara var ett beslut som skulle mogna. Idag kan jag tycka att det tog lite väl länge, men jag antar att det var vad som krävdes för att inte ångra sig. Den här hemska julen fick jag en julklapp av min blivande ex-sambo, för första gången på länge. Något jag verkligen ville ha, som jag önskat mig. UTAN att ha talat om det i förväg. Jag satt där med mitt paket och kände ironin. Äcklet. Jasså, det passar nu, att anstränga sig. Men det hjälpte inte. Att anstränga sig när det redan gått för långt, det hjälper inte.

Den andra januari 1997 ringde tanten från stadens bostadsförmedling och sa att hon hade en lägenhet åt mig. Jag började packa som en galning. dagen efter fick jag nyckeln i handen och klockan 16.00 (när ex-sambon åkt på jobb) kom paketbilen jag lånat som flyttbil. På natten sov jag i mitt "eget" kaotiska hem, fri och lyckligare än nånsin.

Det börjar dra ihop sig till trettonårsjubileum ;) Värt att fira, mer än min födelsedag!