amandines

Tårar i regn, ingen ser dom. Tror att orden finns i en text av Noice på lpn Europa som kom tidigt åttiotal. Faktum är att ingen såg dom ändå när jag satt där i bilen på väg hem från Åbo för nån timme sedan. Kärleken tog färjan hem och den här gången var det riktigt svårt att skiljas. Girigt vill jag ha mer trots att jag redan fått så mycket. Jag är priviligerad, jag är glad och tacksam, tro inte annat. Tacksam över att det finns människor som gör det här möjligt när dom skulle kunna göra precis tvärtom. Hur unikt är inte det? Jag vill ge en varm och kärleksfull tanke till alla underbara människor här i världen, till alla som ser längre än sin egen lilla näsa.

Tårarna torkade fort i min ögonvrå, i mörkret och på vindrutan piskade regnet oavbrutet ner. Det bekom mig inte, men allt vatten som samlats i en stor pöl fick däcken att släppa och hela kroppen fyllas av en ordentlig dos adrenalin. Ändå körde jag hyfsat sakta, resan tog en halv timme längre än vid prima väglag. Det får inte hända något, jag är inte färdig än. Jag har precis börjat leva, på riktigt.