en blåvinge i en burk

Fjärilar har nog alltid fascinerat mig. Jag minns barndomssomrarna i Paradiset då jag kupade händerna och samlade på Blåvingar. Små, nätta, väldigt vackra och Nässelfjärilens bleka skugga. Bland larverna var dock Nässelfjärilens den vackarste, som jag fick syn på i alla fall. I otaliga glasburkar hade jag dom, där dom skadade sina vingar och dog. När jag skulle rädda dom och släppa dom fria var det alltid försent. Killen som jag var kär i då vi gick i trean gick ett steg längre. Han samlade på allvar och stack upp dom på nålar. Fascinerande!

Så blev jag tonåring och en av mina idoler ritade en fjäril efter sitt namn då han skrev sin autograf till mig sommaren -82. Jag gjorde länge likadant. När jag senare, vid tjugosju års ålder började ett nytt liv skulle jag naturligtvis göra en tatuering. Sånt gör nyseparerade singelmorsor, fick jag höra senare. Motivet var givet, det skulle vara en fjäril vid bröstet. Min symbol för frihet. Att det i sista stund, inne hos tatueraren, ändå blev en svala är rätt så obegripligt. Men ett gott val, för jag älskar den ännu.

Idag känner jag hur jag skulle vilja förpuppas igen. Inte tillbaks till larvstadiet, nej, jag har krälat färdigt. Men jag känner för att sluta mig, gömma mig och stänga omvärlden ute. Jag har flugit så länge nu att jag börjar bli trött. Vingarna är svedda av sol, vind och vatten. Kanske bara vinterdvala, för att komma igen nästa sommar? En sommar då allting är möjligt och isen är bruten och usch vad jag sitter här och svamlar....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0