amandines

Är det inte fantastiskt?!

När jag vaknar av klockans försiktiga plingande och på rutin kollar mailen i telefonen så ligger där ett mail från väninnan i Helsingborg. Min allra första mailväninna sen snart tio år tillbaks, vi har träffats flera gånger och har så skoj ihop. Men ändå, tiden går och det ligger en hel drös kilometrar emellan oss och nu är det nio månader sen vi skrevs vid sist. Två och ett halvt år sen vi sågs, har jag för mig. Ändå finns hon ofta i mina tankar, jag ska ju sätta mig ner och berätta om livet, hur härligt det är eller hur trött jag är på alltihop. Men det blir inte av, våra mail är så långa och långa mail kräver tid. Jag ska göra det sen, i lugn och ro, och den tiden kommer inte om jag inte tar den.

I somras, på Sottunga AHL så hade vi några kunder som pratade underbar Helsingborgsdialekt och jag fick en pil av längtan skjuten genom huvudet. Hur ska jag hinna ner till Helsingborg, och när? Nå, jag öppnade iallafall käften åt familjen i fråga och sa spontant hur det var, att jag längtar efter min väninna när jag hör dom snacka. Inte trodde jag att det skulle bli så mycket mer av det, Sverige är ju ändå ett rätt stort land.

Men så skriver hon att någon hade ropat på henne i somras, någon som kände kvinnan som varit i Sottunga AHL och på det viset har hon fått min hälsning. Hur fantastiskt är inte det? Nu har dom lovat komma hit nästa sommar och yes!!, ser fram emot det! Och jag ska åka ner... så fort jag kan. Sist var vi väl över till Danmark och bunkrade öl, just nu har jag iallafall inte det behovet.

Jag glider annars omkring här på äckligt gott humor, mungiporna är vid öronsnibbarna mest hela tiden och så händer detta! Hur mycket gladare kan man bli? Och så cynikern i mig - när kommer kraschen?