amandines

Det är det ombord iallafall. Ska du ut i kväll? Nå, Lotta... tuutko baariin? Nej. Absolut inte. Vilken kväll som helst men inte den här. Sängen lockar så småningom, kanske borde jag duscha svetten från ryggen. En av kollegerna fastnade med handen i en tallrikskärra och det såg illa ut. Och vi andra fick klara oss med en mindre. Sånt händer.

Stora helger. Glada helger. Det så välbekanta vemodet sköljer över mig och jag känner mig ensammast i världen. Jag vet att jag inte är det, men just nu så hjälps det inte. Första gången jag kände så här var det nyåret jag fyllde tretton och stod i Skitviken i Ekenäs och kollade rakter och fulla människor. Som den här känslan har förföljt mig, med några få undantag, bland annat då jag fått lyckan att vara på Sottunga. Då är allt bara fint och t o m att vara ensam är gott!

Jag är lite ledsen, men det går över.