en ensam mammas högsta önskan
Jag visste redan på förhand att det skulle bli en jobbig vecka. Cafétur, okristligt tidiga morgnar, alldeles för kort paus på dagen och inte är jag ju den som somnar runt nio när jag borde. Men nu är jag äntligen hemma. Också hemkomsten har ett schema över sig:
Jag kommer in genom dörren, med tunga kassar och väskor och ibland en räkmacka till svärsonen som garanterat är upp och ner. Mackan alltså, inte svärsonen. Jag är trött och pissnödig, helt utan undantag. Idag var det värre än vanligt, vi var ju försenade flera timmar och jag var hemma först klockan fyra.
Inne så ser jag redan i trappan hur skitigt det är. Sand. Damm. Skor (hur många bor här egentligen?). Mera sand. I köket är diskhon full med odiskad disk. I diskmaskinen finns den rena som jag diskade innan jag for. Lillkillen har tydligen varit hemma och lekt för alla gröna gubbar är utspridda i nästan hela lägenheten. Och legobitar. Möblerna har flyttat plats i vardagsrummet och på den vita mattan finns det x antal tussar av svart kattpäls. Kattsanden ska bytas.
Kylskåpet tomt. Jag överblickar och kör iväg till butiken. Kommer hem med två stora kassar, idag blir det som vanligt djupfryst pizza med egen touch. Jag värmde lite thaimat till mig själv som jag hade i frysen. Jag tar dom senaste dagstidningarna, nya numret av Språktidningen och lägger mig på sängen. Messar Kärleken, läser, slumrar. Fruktansvärt trött, nästan gråtfärdig. Då kom jag på att jag ska logga in och skriva ett gnällinlägg.
Det är i såna stunder jag tänker att den största lyckan i världen skulle vara att komma hem till en lägenhet som är i någorlunda ordning (jag kräver inga stordåd), maten står varm och doftande på bordet och efteråt väntar ett varmt bad eller bastu. Tänk om jag nångång skulle få uppleva detta? Tänk om jag nångång INTE skulle behöva ordna det själv. Det närmaste jag kommit en dylik upplevelse är nog med Lillkillens far, han lagade iallafall mat ibland. Och det är åtta år sedan...
Sen började solen gassa i köket samtidigt som Kärleken ringde och plötsligt känns allt inte så illa. Även om det inte är det minsta skillnad jämfört med en halvtimme tidigare. Jag tog en svängom med dammsugaren själv, det värsta bara så man kan gå utan att det knastrar och så fortsätter jag imorgon. Nu funderar jag allvarligt på att gå ut och kolla hur långt våren kommit på Ramsholmen? Sist jag var där var det flera meter snö!
Jag kommer in genom dörren, med tunga kassar och väskor och ibland en räkmacka till svärsonen som garanterat är upp och ner. Mackan alltså, inte svärsonen. Jag är trött och pissnödig, helt utan undantag. Idag var det värre än vanligt, vi var ju försenade flera timmar och jag var hemma först klockan fyra.
Inne så ser jag redan i trappan hur skitigt det är. Sand. Damm. Skor (hur många bor här egentligen?). Mera sand. I köket är diskhon full med odiskad disk. I diskmaskinen finns den rena som jag diskade innan jag for. Lillkillen har tydligen varit hemma och lekt för alla gröna gubbar är utspridda i nästan hela lägenheten. Och legobitar. Möblerna har flyttat plats i vardagsrummet och på den vita mattan finns det x antal tussar av svart kattpäls. Kattsanden ska bytas.
Kylskåpet tomt. Jag överblickar och kör iväg till butiken. Kommer hem med två stora kassar, idag blir det som vanligt djupfryst pizza med egen touch. Jag värmde lite thaimat till mig själv som jag hade i frysen. Jag tar dom senaste dagstidningarna, nya numret av Språktidningen och lägger mig på sängen. Messar Kärleken, läser, slumrar. Fruktansvärt trött, nästan gråtfärdig. Då kom jag på att jag ska logga in och skriva ett gnällinlägg.
Det är i såna stunder jag tänker att den största lyckan i världen skulle vara att komma hem till en lägenhet som är i någorlunda ordning (jag kräver inga stordåd), maten står varm och doftande på bordet och efteråt väntar ett varmt bad eller bastu. Tänk om jag nångång skulle få uppleva detta? Tänk om jag nångång INTE skulle behöva ordna det själv. Det närmaste jag kommit en dylik upplevelse är nog med Lillkillens far, han lagade iallafall mat ibland. Och det är åtta år sedan...
Sen började solen gassa i köket samtidigt som Kärleken ringde och plötsligt känns allt inte så illa. Även om det inte är det minsta skillnad jämfört med en halvtimme tidigare. Jag tog en svängom med dammsugaren själv, det värsta bara så man kan gå utan att det knastrar och så fortsätter jag imorgon. Nu funderar jag allvarligt på att gå ut och kolla hur långt våren kommit på Ramsholmen? Sist jag var där var det flera meter snö!
Kommentarer
Trackback
