förlåtelsens tid
Jag sov i mammas säng i natt. Minns inte när jag sist gjort det? När jag lämnade mina äldsta barns far julen -96? Fick husera där ensam eftersom mor min är på 70-års kalas i Stockholm.
När jag flyttade till Mariehamn så tog mamma hand om en av mina katter, lilla Blå Kongo som var den keligaste, goaste och mest sällskapliga av dom alla. När jag kom innaför dörren förut var den jämt mig i hälarna och i min famn. Så icke längre.
Talar jag till den ger den mig en skitig blick och sticker iväg och gömmer sig bakom gardinen. Försöker jag röra vid den far den som ett jehu genom rummen så långt bort den kommer från mig. Katten är sur. Besviken. Sårad. Arg. Och i synnerhet långsint.
Inatt innan jag somnade såg jag till min förvåning att den låg i fotändan på sängen, inte på min sida men iallafall. Whao, vilken seger. Jag motstod impulsen att försöka smeka den och ta den i min famn som förut, jag var tacksam att den bara låg där. Kanske är förlåtelsens tid inne nu? Kanske den kan komma över mitt grymma svek så småningom?
