amandines

Kapten Gråskägg är ute och seglar och det är förvisso Lillkillen också. Alltså sitter jag på golvet i vardagsrummet och njuter ljuv julmusik tillsammans med ett litet glas Moscatel Oro från Torres. Lämplig dessert efter en sallad med Halloumiost och thaisoppa med kyckling. Ensammat. Skitgott men inte för jobbigt efter en intensiv arbetsvecka. Igår var det dessutom avskedsmiddag för en kollega och vi käkade möra biffar och drack sammetsmjukt rödvin, en sån lyx en tordagskväll. Det får det vara värt att jag är lika mör som gårdagens biff idag.

Jag trivs på jobbet, med gänget och kunderna. Så vitt skild miljö från ett kök där det jobbar mest bara kvinnor. Visst finns det någon som går mig på nerverna, förr eller senare kommer han att få sig en avhyvling så han tiger men det är ett värdsligt problem. Idag försökte jag få halva gänget att förstå tjusningen med Sottunga, friden och harmonin jag känner då jag stiger av färjan. Dom fattade inte, berättade bara om hur dom blev rastlösa efter bara några timmar. Tur att vi är olika. Jag längtar dit, men man åker inte ut och värmer upp torpet för ett par dagar precis. Jag kunde fråga fastern om jag får vara i hennes hus men det är ju inte samma sak.



Bilden är en favorit i repris, taget med min första någorlunda vettiga mobilkamera. Vilket minner mig om att jag nog försökte fota en läcker mc-präst med min Nokia 5140 då han väntade vid färjfästet våren 2006... Det blev suddigt, pga av avstånd och nervositet :)