amandines

Det finns så många olika sorters rädslor. Jag har vänner som är rädda för fyllegubbar och våldtäktsmän. Vänner som aldrig skulle våga vara i mitt torp ensamma. Det är fascinerande och intressant för jag är inte det minsta rädd för ovanstående. Torpet på Sottunga är garanterat den tryggaste platsen på jorden om man tänker på oinbjudna gäster och sånt. Visst kan man falla och slå sig på klipporna vid havet men det händer ju att folk slår ihjäl sig hemma i köket också. När jag är där är dörrarna alltid öppna och bilen olåst med nycklarna i.

"Vanliga" fyllegubbar skrämmer mig inte, jag blev en erfarenhet rikare av att jobba några år i kvarterskiosken/ölhaket. Agressiva människor skrämmer mig oberoende om dom är nyktra eller berusade.

Jag är inte rädd för att gå hemma i min egen stad om natten, knappt ens i storstäder som Stockholm eller Helsingfors. Det är kanske dumt och när jag tänker på det så funkar det ju att arbeta upp en rädsla.

Jag känner en mamma som inte vågar låta sina barn i tioårsåldern klättra upp i en högsäng, det finns ju risk att man kan falla ner. Att sova där är totalt uteslutet. Samma mamma insisterar på att ungarna ska springa i stövlar hela sommaren för det kan ju finnas ormar. Trots att expertisen berättat att ingen ormolycka hänt just där dom senaste femtio åren.

Jag borde kanske vara rädd för fästingbett och TBE men inte heller det biter på mig. Förra sommaren plockade jag bort sju stycken äckliga bessar som bitit sig fast och jag är frisk som en nötkärna.

Men...

Jag är rädd för att det ska hända mina barn någonting när dom är ute och kör (om nätterna). Jag är rädd för att bli arbetslös när jag för första gången på femton år har ett hyfsat ordnat liv. Lyckligt dessutom. Jag är rädd för att den jag älskar så innerligt ska råka ut för någonting eller bara försvinna.

Men just NU är jag inte rädd för någonting alls ;)