amandines

Känns det inte konstigt?, undrar mina vänner. Vemodigt? Är du inte nervös?

Nej.

Det känns underbart. Helt rätt, självklart och naturligt. Det var hit jag var på väg, men det tog några år. Första gången jag funderade på att flytta till Mariehamn var väl 2002, sen dess har jag funderat mer eller mindre allvarligt. Jag behövde bara den där avgörande faktorn, som man så ofta behöver då det gäller stora beslut. Den avgörande faktorn i det här fallet är den läckraste karl som vandrar på denna jord och det är fortfarande, mitt i all självklarhet, så ofattbart obegripligt att det gick så här. Det är bättre än den fetaste lottovinsten, det är bättre än allt.

Vi hann med en kort sväng på stan med motorcykeln efter lunch på torsdagen. Solen gassade och vinden rufsade våra hår när vi uträttade ärenden och så tillbaks hem och packa för en helg på varsitt håll. Det är en sån lycka att få sitta där bak, knarka hans doft och hålla hårt om hans midja. Jag behöver inte mer, det är bra så här. Jag har haft ett sånt flyt det senaste året och kanske är skitkvoten på riktigt fylld för min del? Eller så kommer det en sjudundrande skräll när jag minst anar det. Det är ju så det funkar, med både positiva händelser och negativa.

Årets flyt utöver ovanstående:

Jag har ett (bra) jobb, som jag vill byta bort och det kommer jag antagligen att göra i samma veva köksmästaren erbjuder mig fast tjänst.

Mina stora barn har jobb båda två, eget boende och ett ordnat liv.

Det blev bra för Lillkillen till slut.

Jag har (hyr) ett torp på en paradisö som jag inte vill leva utan.

Jag har en bil som inte går sönder hela tiden.

Och så en massa småsaker, vardagslycka, som jag inte kommer på så här på beställning.