amandines

Förut gick jag omkring med en ständig oro. För att inte vara bra nog. Inte vara smart, snygg, sexig, huslig, praktisk, ekonomisk nog... allt och lite till. På en handling som följdes av tystnad eller kort svar växte oron och jag kunde inte låta bli att fråga; blev du arg nu? Om svaret var mer tystnad så var det ju ett tydligt medhåll, något som jag gjort eller inte gjort hade förorsakat ilska eller annat missnöje. Då ska det repareras. Fjäskas, ställas till rätta. Även om det som jag trodde orsakat ilskan eller tystnaden inte ens var värt att nämna över huvudtaget. Men små saker kan bli stora, om man vill.

Det gick många år och jag förminskades till ett ingenting. Det kunde jag leva med. Men när jag förminskades så till den milda grad att barnen stod i tur, då reagerade jag. Nu fick det vara slut. Och slut blev det. Och jag började vandra den långa vägen hem.

Hem, det är där jag är nu. Det tog ytterligare tolv år innan jag hittade rätt. Det var mig en krokig uppförsbacke, med någon enstaka hisnande nedfärd. Än en gång hamnade jag där; är du arg nu? En fråga som ledde till maktmissbruk, man kan ju göra vad som helst med någon som inget hellre vill än vara sin kära till lags. Man kan få henne att lämna bort sina ungar, man kan få henne att avliva sin hund. Tack och lov har jag fungerande spärrar i mig, så långt skulle det aldrig ha gått. Men jag förstår dom som hamnat där, förstår dom så väl. Och jag är innerligt glad åt min inre jävlaranamma som inte låter sig förtryckas till oigenkännlighet. Som vaknar i tid, som håller mig vid liv.

Samtidigt så måste jag ju få fråga i min klumpighet, oj, blev du stött nu? För jag bara går på med min magkänsla och säger som jag känner. Ibland blir det... ja... klumpigt. Så ångrar jag mig, tänker efter, ber om ursäkt. När det är befogat. Jag kommer aldrig nånsin mer be om ursäkt för att jag finns till, men jag kommer alltid att be om ursäkt när jag inser att jag gjort bort mig.