amandines

Så blev det bestämt och jag ska ta itu med papperskriget den här veckan. Lillkillen lämnar ön och flyttar till far sin och vis av erfarenhet så kan jag inget annat än släppa honom. Jag ser ju att han är lycklig där, att han saknar sin pappa (mer än mig) och jag får vara tacksam för det här året i Mariehamn han ändå gav mig. Jag skriver detta för att övertyga mig själv om att beslutet är rätt, för lätt är det inte. Han har ju en bra pappa, vem är då jag att vägra honom det.

Men visst är det tabu att som mamma lämna sitt barn i från sig. Nog undrar man ju lite hur den kvinnan är funtad då? Medan det finns hur många pappor som helst där ute som blivit fråntagna sitt barn för att mamman fått bestämma. Ibland är det rätt, ibland är det fel. Jag gjorde ju också det, rev upp min son från den invanda miljön (släkt och vänner) och drog iväg med honom en bra bit bort. Jag känner skam och förtvivlan blandat med hopp och förtröstan.

Jag måste tänka positivt, nu får jag ju dom bästa bitarna. Vissa helger, kanske var tredje och loven. Loven då vi kan göra något kul och jag inte behöver tjata om läxläsning och sovtider.

Men ändå... oron. HUR ska det gå utan mig? Hur ska det gå för honom, och hur ska det gå för mig??