jag hoppas det går över
Om jag hade en gud som jag trodde på så skulle jag helt säkert ägna mig åt att be en liten smula just nu. Jag har småflinat när jag fått kommentaren "små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer", det stämde ju inte alls in på oss, förut. Men nu jävlar ska det tydligen revolteras! Hot om att flytta hemifrån, en morsa som bara gnäller (angående hemkomsttider) och aldrig är jag tillräckligt generös med fickpengar. I svaga stunder så vacklar jag och undrar: är det faktiskt fel på mig? Eller är detta en högst normal tonårsrevolt och frigörelseprocess? Jag ligger vaken om nätterna och funderar hur dottern min mår, sova är svårt. Snälla, låt detta gå över fort och låt henne bli den ängel hon en gång var. Själv var jag nog inte sååå hopplös i samma ålder, hoppas jag :)
Ge mig frid på jorden, alla barn vid matbordet och en lugn kväll, tack!
Kommentarer
Postat av: /thomas
jag vet inte riktigt vad jag ska säga som du skulle vara behjälpt av, jag undrar om separation och självständighet är svåra saker också för dig att hantera.
Postat av: amandine
hmm, jo. tanken på att ungarna plötsligt inte är hemma längre är lite skrämmande. men om relationen är bra i övrigt så fungerar den ju fast vi inte längre bor under samma tak längre. sen, inte riktigt ännu :)
Postat av: surr
passa på att njuta av allt.. inkl tjat om pengar och för sen hemkomst.. det är faktiskt sant.. det är hemskt när de väl har blivit de där självgående självständiga personerna man uppfostrat dem till och flyttar hemifrån... fast ok lite bra också.. speciellt när de väljer roligare stad och man kan åka dit och semestra :)
Trackback
