melankolisk morsdag
Hur ledsen kan man tillåta sig att bli när ens barn inte kommer ihåg sin mamma på morsdagen? Är det inte att överreagera då det trots allt blivit en sån kommersiell helg? Okej okej, jag kan överleva utan morsdagrosor och presenter men den här gången tycks dom ha glömt det totalt. Inte ett grattis, och ännu mindre morgonkaffe på sängkanten. Lillkillen tjuvstartade visserligen och gav sitt kort och sin gåva genast då han kom från skolan på fredagen, så helt bortglömd är jag väl inte... Kanske har jag själv bäddat för detta genom att inte fira högtidsdagar lika STORT som många i vår närhet. Framförallt inte lika dyrt... Namnsdagar kommer vi aldrig ihåg och det är helt ok. Hoppas ingen känner sig sårad för den sakens skull.
Så vad har jag gjort idag då, dagen då vi öster om havet firar våra mammor? Naturligtvis har jag kommit ihåg MIN mamma och ex-svärmor också. Känner mig duktig, inte minst på grund av den senare jubilaren. Utöver det har jag städat i dagarna två, fyllde dammsugarpåsen enbart genom att städa bakom böckerna i bokhyllan. Har nog inte blivit gjort på ett par år. Det finns liksom roligare saker att göra....
A clean house is a sign of wasted life...
