amandines

Lillkillen hade avslutning idag. Jag hade förmånen att vara med, det är inte alltid det lyckats pga jobbet. Dessutom var det ju lite speciellt då han byter skola nu, det var lite tungt. Ex-svärmor var också där när jag kom med ungens far i släptåg. Hon verkar ok på ytan, men så glappar käften och det haglar spik. Vassa nålstick, pikar som av en händelse bara vet exakt var dom träffar.

"Jaaa, det är sista avslutningen för mig nu då."

"Du brukar ju inte vara med, du jobbar ju jämt."

" Det är så ledsamt att han ska byta skola."

"Han är så omtyckt av lärarinnan, hon sa att det är så tråkigt att han slutar."

"Tänk på alla kompisar som han mister, och Lukas...."


Jag ler, säger positiva saker och visar inte att jag tar åt mig. Så länge det inte är Lillkillens far som pikar så borde jag inte bry mig. Men visst känns det ändå. Jag är en svikare. En fullblodsegoist. Sen blev ju inte dagen bättre av att ungen ifråga gnällde konstant från klockan kvart över tio till lite över sex på kvällen. Över allt som han inte vill och jag tvingar honom till. Men - han sa iallafall att han gärna kommer med till Åland, det var allt jag skulle göra innan som var jobbigt. Underbara unge!

Nu sitter vi på en färja full med somarlovsbrunstiga ungar men hittade faktiskt ett lugnt hörn i kafeterian där vi förhoppningsvis får vara ifred tills vi är framme. Hemma.