kasta skit

Det är tungt. Den annars hyfsat glada Lillkillen är tvär, butter och arg. Hela tiden. Mot mig. Det är fel på allt, precis allt. Jag kan inte be honom ta på sig kläder utan att han snäser, inte ge honom mat, inte prata med honom, inte gå in i hans rum, ingenting. Inte ett enda förslag möts av förtjusning. Han gillar att simma och bad själv om att få åka till simhallen men ändå föregicks det av gräl. Han är trotsig och obstinat och jag vet snart inte längre vad jag ska göra. Jag märker att jag försöker vara honom till lags men det finns ju gränser. Sen blir vi båda ledsna och besvikna och tar till oschyssta metoder, han kastar skit rakt i fejset på mig och vet precis vad som sårar mig mest. Jag skulle ha stor lust att bara gå ut och smälla igen dörren efter mig. Men sån är jag ju inte. Undrar om jag nånsin gjort det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0