amandines

Näää... det är bara jag. Det känns så, som om jag har landat. Tryggt står jag med båda fötterna på jorden och ser fram emot morgondagen. Tryggt faller jag in i din mjuka famn, inget ont kan hända nu. För första gången på länge lever jag längre än en dag i taget. Jag vet att du kommer till mig igen, om mindre än två veckor. Det är bättre än lönedag, julafton och födelsedag tillsammans. Tack för att du finns!

Åh vilket party! Hultmans källare hyrdes i tre timmar för att Lillkillen och hans klasskompis skulle få fira sina respektive tioårsdagar ihop. Det gick hem, helt klart. Spännande med hyrd lokal och två mammor som skötte trakteringen. Menyn bestod av hotdogs, pizzabullar, glass med chokladsås, våfflor, läsk och en hel massa popcorn. Stereon riggades och efter att den unga skaran hade mättat sina magar blev det dans. Fascinerad tittade jag på, killarna dansade först och tjejerna satt och tittade på. Så var det inte på min tid. Då skulle killarna mödosamt slitas upp på dansgovet. Ljuset dämpades och dom hittade en skrubb som dom turvist gick in och gömde sig i, några åt gången. Fråga mig inte vad dom gjorde där?? Akustiken lämnade en hel del övrigt att önska och jag önskar att jag hade laddat upp med öronproppar. Tänk att tjugo stycken småglin kan låta värre än en hel restaurang med femhundra gäster?! Högen med presenter är enorm, nästan som på julafton. Jag blir så varm om hjärtat när jag ser att kidsen har det bra. Att dom verkligen har roligt och att det var en kväll dom kommer att minnas länge! Kärlek!

Nu önskar jag bara en god natts sömn och tystnad. Ser fram emot måndagen!

Som om jag hade tid sitter jag och skriver idag. Överallt, på papperslappar, i telefonen och till dig. Skriver jag inte så läser jag. Google, det är ett fint verktyg.

Mellan varven får jag ett ryck, sorterar kläder, tänder ljus. Så sitter jag en stund igen. Musiken högt. Tvättade en matta, hängde ut den medan regnet duggar. Smart. Klädde av mig i bh och trosor, annars hade jag blivit blöt. Sen orkade jag inte klä på mig längre så nu går jag här omkring i min snutte-t-shirt. Den doftar dig. Jag har använt den nästan varje dag i två veckor nu (eller är det mer?). Jag är inte vid mina sinnens fulla bruk. Men så länge Du finns kvar och den inte är äcklig så går det. Kan inte förmå mig att tvätta den, fast jag tänker; nästa gång åker den i maskinen.

Kom hit, jag längtar efter dig!

Den Lille Musikern ville ha något nytt att lyssna på. Jag fick order om att göra en blandad musikskiva i vanligt audioformat. Det känns som aningens överkurs just nu, då det blir bokmässa och sen tio-årskalas i dagarna två. Men nu sitter jag här med dötid medan tårtbottnet är i ugnen och hittade allt han önskade sig utom Can´t stop med Red Hot Chilipeppers. jag kunde ju leta bättre, men nån måtta får det vara :)

Dessutom fyndade jag något jag längtat efter länge men inte kommit ihåg att leta efter; Americas I need you. Vackrare låt får man leta efter. Hoppas den kommer ner snabbt, för nu är jag otålig.



Kolla den sista låten, den faller liiite utanför ramarna, eller??!

Allt arbete börjar med en kaffepaus. I alla fall om jag rår över tiden själv. Försöker ha disciplin och det funkar någorlunda. Vaknade efter en orolig natt, 21-åringen tog min bil igår och försvann "ut". Ännu kl sex på morgonen var där ingen bil på gården och ingen unge i sängen. Borde jag bry mig? Han är ju vuxen. Om inte annat så skulle jag ha bilen på morgonen för att åka till veterinären med Vilde som skulle steriliseras. Jag påbörjar telefonjakt. Inget svar. Lite oro. Ringer dottern, inget svar. Mehhh? För att låna hennes uttryck. Ringe sonen igen, inget svar. Och dottern. Sonen... och ha! Han svarade att han är hemma. Jag fattade inget, hur kan han ha kommit in ett sånt skede av sömn, den tiden på morgonen, utan att jag har märkt nåt? Så jag stod i köket och förklarade i telefon att jag behöver bilen och han låg i sin säng och snackade. Dagens melodi?

Så... katten opererad och slak på mitt vardagsrumsgolv. Jag passade på att borsta ur alla tovor ur den långa svarta pälsen. Satt i köket och skrev listor på allt som ska göras och handlas medan espresson kokade på på spisen. Tvättmaskinen har surrat klart, men det får vänta. Nu måste jag iväg till lagret och packa och greja och posta kravbrev. Det skulle vara fint om det flöt in lite extraslantar, det är långt till nästa lön.

Fick en kram av den lille terroristen i morse, på hans initiativ. Guld värt!

Det snurrar i mitt huvud, stora beslut, livsomställningar. Början och slut. Tänker på dig!

Här, en låt som alltid framkallar ögonsvett. Ibland mer, ibland bara en brännande känsla:


When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above earth or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream, down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face and I...


Tears stream, down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face and I...


Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.

I bloggens begynnelse har jag en bild på min lilla amorin, min lilla favoritgubbe, lagom tjock och fin. Jag orkar inte leta bakåt för att länka, det är mig övermäktigt just nu. Iallfall så fick han en ny betydelse, gubb-amorinen, för ett tag sedan. Han spände bågen och sköt en pil tvärs genom mitt hjärta. Ni vet, såna där hjärtan man ritade i skolan? Ibland lät jag det droppa från dom också. Rött, innerligt blod. Ur hålet där pilen penetrerat.

Att låta pilen vara kvar då man skjutit är en smärta i sig, men det går över och läker fint. Att sedan komma tillbaks och dra ut pilen så blodet forsar, det gör ont. Men det läker, det också.

Jag kom just hem från bibban där jag återlämnat en hög trave faktaböcker. Intressanta titlar som: Spå dig själv, Handtydning, Övernaturligt och jag minns inte allt. Något om häxor var där visst också. Jag kunde inte låta bli att skratta då läsaren, efter att ha bläddrat igenom tre av dom på en timme surt lade dom i från sig och sa:

- Nu har jag läst dom allihop och inte ett skit har jag lärt mig!

Underbara lillkille, det sa personalen också. Han är så otrolig och blandar så fritt bland alla ämnen! Gissa om morsan blir stolt då? Lite knäpp är han nog, sonen. Varför kan han inte läsa sånt som jag läste i den åldern? Jules Verne och sånt. Greven av Monte Christo var absoluta favoriten, den handlade ju om olycklig kärlek och svek. När jag var tretton läste jag Wilhelm Mobergs utvandrartrilogi. Och så har det fortsatt. Jag blandar bra litteratur med lättsammare sådan. Det var ju en tid då jag faktiskt läste Allersromaner och Harlekinböcker också. Heh... fast Kalla Kårar var bättre.

Värre är det med mitt läsas just nu. En bok har tagit tre veckor när det brukar vara tvärtom. I fåfängt hopp lånade jag tre stycken, får se nu, hur det går. Det blir ganska mycket skriva istället.

Fjärilar har nog alltid fascinerat mig. Jag minns barndomssomrarna i Paradiset då jag kupade händerna och samlade på Blåvingar. Små, nätta, väldigt vackra och Nässelfjärilens bleka skugga. Bland larverna var dock Nässelfjärilens den vackarste, som jag fick syn på i alla fall. I otaliga glasburkar hade jag dom, där dom skadade sina vingar och dog. När jag skulle rädda dom och släppa dom fria var det alltid försent. Killen som jag var kär i då vi gick i trean gick ett steg längre. Han samlade på allvar och stack upp dom på nålar. Fascinerande!

Så blev jag tonåring och en av mina idoler ritade en fjäril efter sitt namn då han skrev sin autograf till mig sommaren -82. Jag gjorde länge likadant. När jag senare, vid tjugosju års ålder började ett nytt liv skulle jag naturligtvis göra en tatuering. Sånt gör nyseparerade singelmorsor, fick jag höra senare. Motivet var givet, det skulle vara en fjäril vid bröstet. Min symbol för frihet. Att det i sista stund, inne hos tatueraren, ändå blev en svala är rätt så obegripligt. Men ett gott val, för jag älskar den ännu.

Idag känner jag hur jag skulle vilja förpuppas igen. Inte tillbaks till larvstadiet, nej, jag har krälat färdigt. Men jag känner för att sluta mig, gömma mig och stänga omvärlden ute. Jag har flugit så länge nu att jag börjar bli trött. Vingarna är svedda av sol, vind och vatten. Kanske bara vinterdvala, för att komma igen nästa sommar? En sommar då allting är möjligt och isen är bruten och usch vad jag sitter här och svamlar....

för den hela blev för lång för att publiceras :)

"Så var förtrollningen bruten och han stod där med två glas i handen, frågade med sitt fängslande leende om jag också ville ha? Whisky var kanske inte min grej, ett par gånger hade jag druckit för mycket och minnet satt kvar. Men nu tackade jag och tog emot, något starkt och värmande skulle säkert få mig att tänka klart igen. Vi lyfte våra glas till en tyst skål, våra ögon hade förlorat sig i varandra och jag kände hur värmen spred sig från strupen och ner. Då var han där med sina fingrar i mitt ansikte och strök bort en hårslinga som jag inte ens hade märkt. Ofrivilligt skälvde jag till, nästan som en snyftning, och hans ögon log. Hans fingrar var heta. Lika heta som när dom nuddade mina på trappan, lika heta som whiskyn vi drack, lika heta som solen och sanden en högsommardag. Jag höll fast hans hand i min, kunde inte släppa och vill det för allt i världen inte heller. Han stod lutad mot receptionsdisken och även om den inte var särskilt hög hade den plötslight blivit en mur mellan oss. Fortfarande med ett stadigt grepp om hans hand drog jag honom med mig, intill mig och in i personalrummet bakom. På hotellet hade tystnaden lagt sig, nu var det bara han och jag. Omvärlden existerade inte och jag stängde dörren bakom oss."

På torsdagsmorgonen, när vi skiljs åt för att fortsätta våra liv parallellt, kommer jag att överköljas av en tomhet som jag så väl känner igen. Kärleken-är-till-låns tomheten. Och galna idéer snurrar i mitt huvud, redan nu. Tänk så här:

Du sätter dig i min bil och är redo att bli skjutsad vart det än är. Jag sätter mig brevid, vrider om nyckeln i startlåset och är motvilligt med på noterna. Eller så inte. Istället för att släppa av dig där du ska förtsätta dagen styr jag kosan ut från stan, ut på motorvägen och når en lagom fart på 120 km/h. Förskräckt vänder du huvudet och ser på mig, säger inget men undrar med blicken vad jag egentligen håller på med? Du ser på mig och djupt där inne kan jag ana förtjusningen i dina ögon. Av att någon annan tog kommandot, bort från besluten som ger dig så stor vånda.

Jag ger dig tillåtelse till två telefonsamtal, ett till dina kolleger som du ger en trovärdig och god förklaring till att du måste avvika lite tidigare än beräknat. Ett hem till familjen med en tvärtomförklaring, men lika trovärdig. Tyvärr, det har strulat och du måste nödvändigtvis stanna ett par dagar till. Det fungerar och du vrider upp volymen på stereon, jag får gåshud av musiken. Samtidigt lägger du handen på mitt lår och jag anar Stockholmseffekten. Den kidnappade blir förtrolig med sin kidnappare. Jag tar din hand, tvinnar in dina fingrar i mina och färden går västerut. Längs kusten, mot havet och världens ände.

Under färden funderar jag på lösen, det finns ingen summa i världen som jag skulle byta dig mot, du är oersättlig, ovärderlig. Dessvärre är du fortfarande ett lån, för det finns ett ansvar. Ett ansvar som är ditt liv, din värld och din framtid. Jag kommer att släppa dig snällt efter en helg i paradiset och vi fortsätter som om ingenting hade hänt. Jag är rikare på kärlek och värme efteråt och det får det vara värt.

Du skulle ha sett mitt försiktiga leende då du ringde och berättade att du hade åkt fast för fortkörning i går. Med en saftig summa på 120€ att betala och då ska du vara innerligt tacksam att du inte förlorade kortet. Jag försökte vara barsk och läxa upp dig, vet inte hur bra det lyckades. En stor suck fick du höra iallafall. Tänk att man måste lära sig precis allt den hårda vägen. Inte att det skulle räcka med hur jag har svurit över mina böter, över hur onödigt och urbota dumt det är att skaffa sig såna. Nej, du måste lära dig själv, känna det svida ordentligt.

Min finaste lilla flicka, som blivit så stor. Som vuxit från den trotsigaste tonåring till en ödmjuk och vacker ung kvinna. Som stått på klippans brantaste udde, tittat ner och vänt om. Som inte skäms så värst för ärren du har åstadkommit på handlederna även om du gärna skulle få bort dom. Mitt kloka mellanbarn, min ögonsten och vilde. Jag minns hur du vrålade och skrek och gömde dig i garderoberna och somnade där, utmattad. Hur jag krånglade ut dig därifrån, bar dig i säng och andades in doften i din nacke. Min goaste lilla rövare, ditt långa lockiga hår var så vackert redan den dagen då du föddes. Ditt fina mörka hår som du naturligtvis skulle klippa själv i ett skede då jag var ouppmärksam. Snygg pannlugg hade du, precis lagom till dagisfotograferingen.

Älskade gumma, som redan börjar känna babysug, jag hoppas du väntar några år till. Inte för att jag har något att komma med som blev mor vid nitton, men det är enklare om man väntar tills man har utbildning och jobb.

Jag är så glad och tacksam att du känner att du kan anförtro dig till mig, att du kan berätta om dom mest allvarliga saker. Att du kan berätta om det knäppa och om det glada och att du verkligen gör det.

Vet du hur varm jag blir av att du och din sambo kommer hit och barnvaktar lillebror i morgon? Som egentligen inte behöver mer än storebror som faktiskt är på plats, men för mig känns det ändå fint att ha er samlade under samma tak över en natt. Det händer inte ofta. Det blir mysigt i mitt hjärta av att veta att ni kommer att ha det skoj här hemma, med pizza, chips och film och en samhörighet som jag har varit med om att skapa. Kanske har jag gjort något rätt ändå?

Bilden, den är tagen för ungefär nio år sedan...