tycker om när du tar på mig

Ex-svärmor ringde precis, hon har vunnit biljetter till Gessle som uppträder i Helsingfors på torsdagen. Undrade om jag ville ha dom... inte hann jag tänka efter så noga utan tackade och tog emot. Yej! Det blir väl kul! Två biljetter... vem ska jag ta med mig? Det är inte många som kan komma med så kort varsel, eller diggar herrn i fråga så mycket att dom skulle bry sig. Jag skulle ju inte heller gå, om jag inte blev bjuden.

Jag har en enda önskan inför konserten: bara han spelar Tycker om när du tar på mig så är jag nöjd. Sen kan jag gå hem. Och önska att jag hade någon som tog på mig ibland, då det passar mig...


välsignad

Den trehundrafemtioelfte gången jag funderade på att flytta ut till Paradiset på heltid slog jag slag i saken. Mailade kommunbossen och ställde konkreta frågor om jobb, boende, skolgång och "barnvakt". Fick välsignelse av Lillkillens far att följa mitt hjärta fast jag kanske sliter sönder hans (regelbundna relation till sonen). Nu ligger jag här med pirr i magen och vet att jag inte kommer att kunna sova inatt. Kanske somnar jag snällt, men vaknar helt säkert i vargtimmen för att lösa mina världsproblem. Lillkillen blev lika pirrig han, det märkte jag på hans frågor. Spännande tider, jag ser det som ett år på prov. Funkar det inte så flyttar vi tillbaks till det välkända.

ge mig liv, ge mig kärlek om natten

Förkylning:

Drabbades samma morgon jag skulle ombord "färjan" på jobb... nej, inte DEN färjan, en annan... Fick mig en flaska dundermedicin men denna gång hjälpte det inte lika bra som förra. Jobbade på, febern steg, ögonen tårades. Lagom tills jag skulle hem började jag känna mig som människa igen.

Sjösjuka:

Som om ovanstående inte skulle vara nog så gungade det så jävligt en kväll att jag är tacksam att jag hade bara fem meter till toa. När jag kräkts upp mitt äpple och min mandarin kunde jag jobba lite igen. Tack o lov var tydligen alla resenärer i samma skick för det var obetydligt med mat som beställdes från kallskänken.

Caesarsallad:

Sista kvällen ombord tiggde jag till mig en caesarsallad med grillad scampi, det är sååå gott!

Längtan:


Herregud så jag drabbades av akut krambehov. Det är mycket svårare att få kramar än sex, och jag vill inte ha det första om det inte inkluderar det andra. Alltså är jag utan. Borde man inleda någon villkorslös kramkampanj för såna som lider brist?

Talang:

Tittade på ett gäng ryska barn och vuxna som roade sig på dansgolvet. Om det var någon talang jag önskar att jag hade så hade det nog varit att kunna dansa. På riktigt, tango och sånt. Det är så sensuellt.


Ilska:

Hur orkar folk vara arga hela tiden? Hur orkar folk gnälla konstant? Jag förstår att dom har sitt eget lilla helvete, men låt gärna bli att ösa det på mig... Nära och kära undantaget, naturligtvis.



snö

Juldagen. Tror bestämt att detta är den bästa dagen på hela året. Har slappat, slappat och slappat lite till. Det finns ingenting att göra, man behöver inte ens laga mat utan kan nöja sig med rester. Tack mamma för den goda skinkan! Har tittat på film, börjat på julklappsbok, slötittat på tv, legat i badet (bara en gång) och faktiskt varit ute på en liten promenad också. Till begravningsplatsen, så många lyktor lyser upp (mitt vemod). Jag har ingen nära som ligger här, måste åka till Pargas för att träffa mina far- och morföräldrar, men jag tycker ändå att det känns fint att gå en stund och känna tystnaden. Hittade min första pojkväns föräldrar, stannade upp en stund och tänkte att det nog var den bästa svärmor jag nånsin haft. Jag var bara 16 då det tog slut men ännu för några år sedan gav hon mig av sitt hembakade bröd som jag tyckte så mycket om.

Lillkillen har freakat igen, han spelar The Rasmus - Ten Black Roses om och om igen. Har fått texten utskriven och sitter med elgitarren i knät och sjunger så det hörs ut i trappan.

Längtar till Sottunga, tre dagar kvar så är jag där! Måste ringa SnickarErik och be honom skruva upp värmen så vi inte huttrar sönder första natten.

Såg filmen VARG tidigare idag och konstaterade att snö är väldigt fint. Mycket snö, is och kallt. Som det var när jag var liten. Nu har ju ungarna knappt ens lärt sig stå på skidor (och jag har glömt hur man gör. Vill ha SNÖ!

Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

det händer så mycket

Sorgen har bleknat till igenting. När jag tänker tillbaks är det ett lätt vemod som sveper över mig, men det är inget som hindrar mig från att gå framåt. Inte stampa på stället, utan verkligen gå framåt. Det är skönt, man tror det aldrig när man är mitt uppe i det, men det går över...

Att få livet i annat perspektiv är nyttigt för ens eget krälande längs golvlisterna, jag är så glad åt min förmåga att känna empati. Att leva mig in i andras situationer, känna känslor som bara beskrivs för mig i text. Att gråta till Den blomstertid på våravslutningen, att svälja klumpen i halsen då Lucian på jobbet (??) glider förbi och sjunger falskt :)

Min kusins mor har bröstcancer. Nyss fyllda 38. Det är för jävligt. Jag som knappt ens undersöker mina. Det borde jag ju, min farmor hade ena bröstet bortopererat.

I Hufvudstadsbladet i november fanns det en artikel om vad finländarna mest av allt önskar sig till jul. Kärlek var högst upp på listan. Det är väl ganska naturligt egentligen? Ni som har den, ta vara på den. Spelar ingen roll om det är en katt, ett barn eller en älskad make som ger den, men ta den aldrig för given.

Hur långt kan man gå i kärleken till sin nästa, hur stora gåvor får/kan man ge bort? Jag skulle när som helst donera en njure till någon av mina närmaste, ja, jag skulle nog kunna donera det mesta som går att få löst. Ändå har jag inte ställt mig till förfogande i benmärgsregistret. Varför inte? Måste ta tag i det.

Har äntligen bestämt mig för hur och var fyrtioårsdgen ska firas. Ute i skärgården naturligtvis, nu känns det obegripligt att jag ens snuddade vid att jobba för att komma undan.

Det är en bra dag idag....

den tredje dagen

Det är den tredje dagen i total tystnad. Den tredje dagen utan dig. Dom första två gick hyfsat men nu väller sorgen och saknaden över mig. Jag är förundrad över att jag känner så, efter allt som varit. Förnuft och känsla tycks vara oerhört svårt att kombinera med kärlek. Det är nästan så att jag ser det smarta i arrangerade äktenskap. Fast ändå inte...

Kom precis på jobb, sitter i hytten och undrar vem jag ska bo med. Hoppas det är någon som håller käften.

och nu då?

Nu har jag rensat svampen vi plockade i förrgår, diskat, tvättat, badat.... fortfarande är det åtminstone nio vaknar timmar kvar av dygnet. Vad skall jag göra med dom? Jobba går inte...

hjälp mig

Jag sitter fast i en dynga så äcklig att jag tror att jag drunknar. Det gör jag ju inte, men det känns så...


Jag ser rött!!

Jag blir hög av höstkvällar. Och vemodig, nästan gråtfärdig. Tog cykeln ut till Ramsholmen, parkerade och gick Högholmen runt. Det doftade höst, våt jord, löv som fallit och svamp. Vänta bara, så fort jag hinner ska jag ut och leta dom sista kantarellerna. Har målat och städat och städat och målat, äntligen är det rent och snyggt och mysigt och riktigt jävla fint här hemma!

Kärleksrött är temat. Väggarna är varma och tunga, som gjort för att tända ljus. Cykeln är lika röd, känns som en Ferrari :). Fångade en liten flugsvamp också som lös upp bland det bruna. Nu är det bara Kärleken som fattas...

vanor och ovanor

Vad konstigt det känns

- att telefonen är tystare än vanligt
- att mitt sovrum nu är härligt rött
- att jag inte är trött fast det närmar sig midnatt
- att ha tonårsfinnar när man är snudd på fyrtio
- att ha vuxna barn
- att...

stjärnorna

Det var ett tag sedan...

Augustinatt. Stjärnklar himmel. Förundrad över att vi ser samma stjärnor, du och jag. Kanske du står på berget vid ditt hus (där borta i Göteborg) och tittar upp i den svarta himlen samtidigt som jag stannar upp ett tag då jag hämtar tvätten från tvättstugan? Eller så kommer du hem i natten och känner samma augustinattsvemod som jag gör då jag tänder ljuslyktor på balkongen. Augustinatt. Den bästa av nätter. Som gjord för att vara två.

Ändå rusar augusti så fort att jag knappt hinner blinka, snart är dom stjärnklara nätterna förbi och vi har regn och rusk i stället. Det är NU jag borde njuta, NU jag borde kunna stanna upp. Kanske nästa år?

Förresten så är det moln på min himmel....

fångad

Tittar på telefonen, är det säkert att jag har signalen så jag hör den? Kollar den andra, hörs det kopplingston? Också mailen öppnar jag flera gånger på allt för kort tid och jag blir galen! Vad är det som den här moderna tekniken gör med mig (skyller på tekniken...) ?? Minns att jag nångång på 80-talet fanatiskt sprang hem från skolan på rasterna för att kolla posten. Utan önskat resultat naturligtvis, posten kom när posten kom, när jag gett upp och minst anade det.

Känner mig som en slav under telefonen och tvingar mig till att lämna den hemma då jag går ut på min femtio minuter långa morgonpromenad. Vet inte vilket som är värre - att ha den med mig eller finna den lika tom och öde när jag kommer in som den var då jag gick ut? Är det verkligen ingen som saknar mig? Det värsta som då kan hända är när den förväntansfullt piper, äntligen! För att visa sig vara nån idiotreklam som jag alls inte vill ha...

Finns det någon tolvstegsmetod mot kärlek och längtan? En metod som gör att jag kan hantera det på ett sunt och förnuftigt sätt?

på avstånd


Ligger i hytten, vi kommer snart till Mariehamn. I våras, då jag nöjesseglade en tur mellan jobben passade jag på att stå ute på däck då vi åkte förbi paradisön. Om man vet vad man tittar efter så kan man se taket på mitt hus, tror jag. Just nu känns det väldigt avlägset att jag tillbringade hela sommaren där och plötsligt är jag tillbaks i min "vintervardag" igen. Livet rullar på... det var med viss förtjusning jag mönstrade på Amorella förra veckan, det doftade så bekant och jag fylls av minnesfragment. Minns inte ens vad det är jag kommer ihåg så intensivt, antagligen känslan då jag jobbade ombord första gången. Tycker att det är kul att träffa kolleger och höra vad som hänt sen sist. Party, mycket party. Det var det inatt också, och när jag ser på dom andra är jag innerligt tacksam att jag kröp under täcket genast efter jobbet. Två och en halv arbetsdag kvar nu, längtar bort....

image40

det är över nu

Ja, iallafall är sommaren över för min del. Har precis kommit hem från paradiset, denna sista lediga söndag på evigheter. Att det åskar och regnar känns skönt, det passar mitt humör. Dessutom känns allting mycket friskare efter ett ordentligt regn. Det finns andra fördelar också, tårar syns inte i regn, dammet sköljs av bilen (men min är så skitig så den kräver rotborste), kantarellerna frodas mer än nånsin säger dom som hunnit ut i skogen. Kanske hinner jag till MITT ställe ännu idag?

Annars har jag mest gått mellan torpet och klipporna då jag haft lite ledig tid. Betraktat förundrat och sen legat vaken på nätterna och fascinerats över hur stigen ner till vattnet symboliserar livet. Mitt liv. Jag går genom högt gräs, blåbärsris, förbi hängmattan där man kan ta igen sig. Det gör dessvärre myrorna också. Sen kommer jag förbi mitt nyrenoverade skitsnygga utedass (iallafall på insidan) och stigen blir mindre. Nyponrosorna river mina bara ben och en snok väser till och ringlar i väg. Inget farligt egentligen, men man knycker till lite. Liljekonvaljdungen där jag tappade mitt örhänge i fjol somras, hur gott doftar där inte om våren? Sen blir det mörkt, träden växer tätt och på marken är det bara torra kvistar. Svalt och skönt men myggigt. Tack och lov kommer jag rätt fort ut i ljuset i gen, då behöver jag bara passa mig för brännässlorna. Några meter kvar, sen står jag där på mina klippor och tittar ut mot havet. Känner frihet, en enorm frihet och lycka och ibland lite vemod.  Det har blåst hårt och med nordlig vind den här sommaren, bara ett par dagar som jag fått njuta av spegelblankt vatten. När vi var ute och rodde sprack åran, men hem kom vi ju ändå. Så är det, livet... det är motigt och knotigt, men hem kom jag ändå.

Om två dagar flyttar min dotter hemifrån och det är nästan lika overkligt som att ha henne intill mig vid bröstet allra första gången. Jag har lånat henne, format henne och jag tror (trots min vånda och allt som hänt) att hon blivit en fin människa med rätt värderingar i livet. Kan man önska sig så mycket mer? Att hon blir lycklig, hon också, men inte alltför lätt...

kärleken klär av sig naken

Att kunna vara naken med någon, klä av sig helt (fysiskt eller psykiskt), det är definitivt kärlek. Tror jag?!

explodera


Söndagen slutade med lätt ångest, måndagen fortsatte med katastrof. Ångestelefanten stod stadigt på mitt bröst och vägrade flytta på sig. Inte heller hade jag makt att få honom ur fläcken, trots att jag tränat en del. Sent på måndagskvällen ringer dessutom dottern och samtalet slutar med att jag får luren i örat. På natten blev jag magsjuk (eller var det kanske psykosomatiskt?) och följande morgon var jag allt annat än utvilad. Kundbesöken utfördes hyfsat, jag har lärt mig le under tvång. Konstaterade att jag hinner fundera allt för mycket i bilen, det var inte alls bra. Skänkte en tacksam tanke till mina nyinförskaffade solglasögon, Dolce & Gabbana. Fejk förstås, men snygga ändå. Även jag var ovanligt vacker, håret såg häftigt knullrufsigt ut och kinderna röda. Skenet bedrar, jag har sällan mått sämre.

Vägrade ligga sömnlös en natt till, garderade mig med en liten vit vän och Håkan Nessers sällskap. Båda två var helt underbara och jag somnade. Sov tungt och drömlöst och vaknade till en stressfri morgon. Nu äntligen äntligen är den onda cirkeln bruten och jag har klätt på mig, lagat mat och fått löfte om jobb några dagar framåt. Livet kraschade inte, bara nästan.... Jag exploderade inte, det bara kändes så.image34

rivalen

Jag såg henne idag. Min älskares hustru. Väntar man sig inte alltid att "dom" ska vara satmaror och hoppas att dom ens är lite fula och aningen oformliga? Så var inte fallet, hon var en mycket vacker kvinna, en dam i karriären. Nu blev hon verklig, och jag blev liten och låg. VAD är det jag sysslar med? Glömma går inte. Känslor kan man inte bestämma över, oj fan då hade livet varit enkelt. Vad ska han med mig till? Nånting iallafall, eftersom vi träffats i över två år nu. Väldigt sporadiskt (jag har nästan hunnit glömma mellan varven, trodde jag), men ändå. Elaka primitiva känslor river sönder mig, och jag kommer nog inte att få sömn inatt heller.

äppelskrutt






Du valde ut mig med omsorg, det finaste grönaste du kunde hitta. Smekte mig och klämde lite försiktigt, kollade att jag var precis sådär lagom hård och syrlig som din favoritsort. Dina vackra tänder lämnade märken i mig när du girigt tog en stor tugga och jag såg med förtjusning hur en droppe av min saft rann i din mungipa. Hungrigt åt du mer och mer, gnagade noga runt kärnhuset tills nästan inget var kvar. Du torkade munnen med baksidan av handen, men smaken av mig fanns länge kvar på dina läppar. Sedan knuffade du mig nonchalant åt sidan till ett hörn av ditt skrivbord. Där satt jag länge, mörkande och blev ful och äcklig. När du äntligen kom ihåg mig tog du tag i mig med fingertopparna och slängde mig i komposten....

vågar du?

Vågar du utmana livet
Vågar du följa din röst
Vågar du lämna det kända
Vågar du bryta dig loss

Då har jag rätt vilda planer
Vi struntar i plikt och ansvar
Och prövar något nytt
I tusen dar
Sommar vinter vår
Tre gånger om

Nej, jag är så jävla feg
Jag lyssnar inte
Jag vågar inte
Och stannar kvar

Om jag bara kunde..... följa mina egna vilda planer.


Tack till Snowstorm för lånet av texten.

flickan med flätorna

flickan med flätorna
Hej farmor!

Vet du, idag när jag gick där i skogen på min morgonpromenad så var du så närvarande. Snart är det tre år sen du dog, gick bort, lämnade oss.... trots att du var 93 år så tyckte jag att det var alldeles för tidigt.

Jag såg StormskärsMaja på dvd igår, två delar av sex och du skulle bara veta hur mycket jag längtar till Sottunga och skärgården nu! Jag vill att du ska veta hur mycket jag trivs där, och att jag har bjudit dina ungdomsväninnor på kaffe i somras. Dom hade så mycket att berätta, allt det jag borde ha frågat dig. Varför frågade jag inte? Jag trodde du skulle finnas kvar, alltid.

När jag satt där i Sottungabutiken i somras kom din kusin Hjördis och sa nästan förskräckt: du skulle bara veta hur mycket du liknar Greta med dom där flätorna, jag trodde nästan det var hon. Jag blev smickrad, kan jag annat? Jag har inget emot att likna dig (fast jag kämpar hårt för att inte bli riktigt så bred om höfterna :) ). Du var så självständig, levde ensam med barnen efter att farfar dog 1950.

Jag minns fragment, du rörde sällan vid oss barnbarn, sällan kramar, men nog en ordentlig klapp på skuldran. Jag såg hur du blev lite överrumplad när ditt barnbarnsbarn flög dig runt halsen och gav dig en riktigt ordentlig kram! Du fanns där, vid sidan om och ändå väldigt närvarande.

Förlåt att jag har försummat dig, hoppas jag hinner via med en blomma snart!

Kram!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0