amandines

När du minsta anar händer det oväntade. Följ impulsen och skicka det där smset du tänkte. En gång av tio blir det kanske inte så fel? När man väntar sig ett NEJ, och får ett JA. Hupps! Hur det leker ett leende i mungipan resten av dagen, hur skorna slutar klämma och skavsåren inte längre känns. Den långa vägen hem är som att gå runt kvarteret och krogvinet plötsligt är billigt. Lätt. Svävande. Glad.

Och med glädjen kommer rädslan, dom hör ihop dom två. Inte strula nu, inte trassla till det. Känslan av att vara prioriterad och ett förstahandsval (!!) får inte skymma sikten. Men vad skönt det är, tillåt mig njuta, ens bara lite. Sen ska jag aldrig mera krossa ett hjärta. Eller bli krossad själv.

Är det en början, eller ett slut? Det visar sig...

Den senaste månaden har jag funderat mycket över var hemma är? Är det här - i den lilla lilla staden - där jag har dom äldsta barnen och de flesta av mina närmaste och mitt bohag? Eller är det på den lilla lilla holmen, där stressen försvinner och jag känner mig allt mer som en i gänget? Jag som varit livrädd för att slå rot och fruktat den där bonniga tryggheten tycker att det verkar alltmer lockande. Än sen då att det ALLA dagar är lunch kl 12, kaffe kl 14 och middag kl 17 (skulle jag stå ut med det??). Hälsovårdaren kan du ringa dygnet runt, och visserligen har butiken stängt på söndagen men är du i blåsten så fixar sig nog det mesta. Då man på helgerna har turen att få följa med ut på havet, gå barfota på klippor som är heta av sol, släta som sammet och stora som en tennisplan (synd att jag inte hade kastspöet med mig). Är det hemma då jag som aldrig tittar på tv fastnar för nån fjantig såpa i skärgårdsmiljö? Jag förundras över dofter och smaker, skräcknjuter av att titta på den stora feta korsspindeln vid förrådsdörren (och öpnnar den inte för då går nätet sönder).

Nu är jag tillbaks i stan och jag längtar bara tillbaks. Men lösenordet här är väl som vanligt TID och TÅLAMOD. Något som jag har svårt med, vänta är det värsta jag vet :)

Jag är så väldigt väldigt lycklig här. Trots mycket jobb och dålig lön. Jag blir nästan rädd för jag leker med tanken att flytta hit. Vilken livsomställning det skulle vara. Så mycket som jag skrattat här har jag inte skrattat på länge. När kommer du hit?

En hankatt lämnade kattan sovandes i en konstig ställning på en väldigt tillstökad sovplats. Luften var tung av nattens dofter, och förvirrad sträckte kattan på sig. Noterade ljuset, i gryningen hade hanen försvunnit. Hon betraktade sin glänsande mjuka päls, och slickade sig ren. I röran hittade hon en trofé som hon gömde för sina egna behov, fast hon återvänder till hanen så får han den inte tillbaks. Nacken är öm efter hans bett, men hon spinner förtjust. Hela dagen vilar hon, slumrar och tvättar sig. När solen börja sjunka är hon rastlös och otålig. Ylar i sin ensamhet, tills hanen svarar. Äntligen. Genom skogar, längs vägar, över vatten tar hon sig. Det är en lång resa och när hon kommer fram biter han henne igen. Och igen....

(en stulen historia, eller så inte....)

Visst är det vackert med sommarmorgnar. Då fåglarna kvittrar och solen letar sig fram över horisonten. Men fy faaan vad det är tungt att stiga upp kvart över fem. Det borde vara i lag förbjudet eller nåt.

Visst är han underbar! Jag hittade den här lagomtjocke mannen i sina bästa år i en presentaffär i Björneborg. Jag kunde inte motstå frestelsen då han svävade där och log så flirtigt mot mig. Inte var han särskilt dyr heller, för endast sex euro var han min. Hädanefter kommer han att hänga ovanför min säng i torpet på Åland. En härlig skyddsängel som får mig på gott humör och jag känner hur fnittret bubblar upp ur magen. Eller varifrån kommer fnitter??

På dagis hade dom traditionellt morsdagskaffe på torsdagen. Barnen har beskrivit sina mammor i fina morsdagskort, korten läses upp och sen ska vi gissa till vem det är. Sanningens minut är kommen. För tre år sedan fick jag höra "mamma har gröna, bruna och röda ögon". Hur pinsamt var inte det? Men alla vet vi ju hur barnen är, dom ljuger aldrig :)

I år var det inte så farligt.

"Min mamma är kort och ser glad ut när man tittar på henne. Ibland kan hon se sträng ut fast hon inte är det. Hon har ganska ljust hår. Mamma tycker om att skriva e-mail. Hon sitter ofta framför datorn och internet. Det tycker hon om. Hon tycker inte om när jag inte städar mitt rum för då måste hon göra det. Hon tycker inte heller om när mina syskon inte för ut roskiset (soporna). Mamma tycker om att äta biff med lök. Hon jobbar på båt och säljer kort."

Ligger på balkongen och låter välgörande strålar värma min vilsna själ. Kroppen är redan het. Finns det nåt bättre än hud som doftar sol, vind och vatten? Jo - manlig hud som doftar sol vind och vatten! :D

Har inte lyssnat på musik på ett dygn, tystnaden och fågelkvittret känns tillräckligt. Igår medan jag satt i trappan och var utlåst hörde jag grannen skrika åt sina barn, och jag hoppas att jag inte låter likadant. Inte lika ofta iallafall.

Det är en förtjusande fredagskväll.....

En liten tråkigt bild på en av mina passioner i livet. Mörkt rågbröd.

Rågbröd ska ätas antingen så färskt att det ännu är varmt och smöret smälter eller ett par dagar gammalt så att det är lite hårt i kanterna. För att påskynda processen kan man lämna det utanför påsen under natten så är det härligt knaprigt och segt på morgonen. Serveras med smör :)

Sällan har jag haft så svårt att slita mig från mitt paradis på jorden. Högsommarvärme i mitten på maj renoveringen gick undan. Fick redan storstugan målad, kammarens tapeter nerrivna så bara stockarna syns och golven skurade. Med facit i hand så inser jag: elektricitet och dammsugare är en av världens bästa uppfinningar! I synnerhet då man inte har tillgång till dom!

Jaja... slut på idyllen, Stockholm nästa!

Ett vandrarhem i De Tusen Sjöarnas land. En del av landet som jag aldrig besökt förut. Jobb visserligen och rätt så tråkigt i bilen, men med dagens teknik ganska kul ändå. Kan ju sköta mailen från telefonen och väninnor ringer ibland från sina sponsrade jobbtelefoner och håller mig sällskap :)

Frukost. Här kan jag fixa vad jag vill. Rusade upp från datorn igår kväll tjugo minuter innan affärerna stängde, hitta bara en av dom största marketarna och yrade mellan hyllorna. Det blev flerkornsbröd, grekisk yoghurt med honung och pås-cappuccino. Ja, och så Manchego-osten förstås. Jag är närmast addicted nu, kunde knapra i mig hela biten helt utan vidare.

Idag ska jag besöka en kund och försöka få henne att betala sin faktura. Av sånt får jag ont i magen, säkert därför jag har svårt att slita mig från datorn.

God morgon!

För fem år sedan, då min dotter var elva år, flyttade hon ifrån mig. Jag och pappan hade separerat fyra år innan dess. Manipulativ som han är fick han henne lockad med märkeskläder, guld och gröna skogar. Han vände henne mot mig och möttes vi på stan sprang hon undan. Mitt hjärta slets i tusen bitar, och jag hade aldrig upplevt en så stor psykisk smärta. Jag var fullt övertygad om att hans hjärntvätt skulle ta henne ifrån mig för alltid. Kanske skulle hon kontakta sin mamma igen, när hon var vuxen, med egna barn. Jag vred mig av förtvivlan, grät tills tårarna tog slut. Försummade den övriga familjen, hennes syskon, min man. Samtidigt - hade dom inte funnits hade jag inte överlevt.

Socialen var förstås inblandad, det var en fråga om  vem som skulle ha barnbidraget och umgänge. Ingen kan tvinga ett elvaårigt barn att umgås med sin mamma (eller pappa) sa dom. Jag skulle bara vänta och se. Jag skulle nödvändigtvis förstå pappors rättigheter, och jag är inte den som har något emot dom. Men jag ser när mina barn inte mår bra. Jag känner dom bättre än honom, för han var aldrig hemma.

Jag ombads skriva brev till henne (för hon slängde på luren när jag ringde). Brev där jag berättar hur viktig hon är för mig, hur mycket jag älskar henne och respekterar hennes beslut. Som salt i öppna sår. Men jag skrev, och jag älskade. Skrev igen. Pappan berättade stolt att hon knycklade mina brev inför hans ögon. Mera salt. Mera brev. "Du ska veta att jag tänker på dig, älskade dotter, alla dagar!" Det var så ironiskt. Skulle jag ha varit olyckligt kär och bombad föremålet med brev så gott som dagligen så hade vilken vän eller psykolog som helst bett mig sluta omedelbart. Allt för att försöka glömma och gå vidare. Så kan du inte göra då det handlar om ditt eget barn.

Men jag vann. Fyra månader senare kom hon till mig igen. Trotsig och förpubertal. Jag tassade på tå, tills jag insåg at jag ska stå för den mamma jag är, mina regler. Förklara att jag för tillfället levde på existensminimum, och märkeskläder köps endast second hand. Men jag har kärlek att ge, all kärlek i världen. Och hon kom. Det tog några månader men kärleken vann.

På lördagen låg jag i solen nästan naken och knapprade iväg ett mail på telefonen om hur idylliskt och underbart allting är. Fåglarna kvittrade och ungarna lekte som änglar borta på skolgården. Det är så skönt att kunna släppa ut dom fritt på den lilla landsvägen eftersom Sottunga säkert är den mest ofarliga kommunen i hela landet. Trodde jag.

Lånebarnet kommer farandes på cykel och säger att Lillkillen fallit från ett träd och fått en käpp i magen. Jag grabbade tag i cykeln, tyckte väl ännu då att det säkert inte är så farligt, det brukar det ju inte vara. Lillkillen är hysteriskt rädd för minsta lilla skråma, men plåster botar allt. Nå, medan jag pedar det snabbaste jag kan frågar jag Lånebarnet om Lillkillen blöder; jo, lite svarar han. DÅ blev jag livrädd. Käpp i magen. Blod. Kan inte röra sig. Aldrig nånsin har jag cyklat så fort, fortare än det snabbaste jag kan. Väl framme på skolgården hittar jag inget gråtande barn och paniken steg. Rusade runt som en yr jävla höna i nåt som kändes som en evighet innan någon kom och sa att han ligger inne hos hälsovårdaren. Chockad var han och hälsovårdaren tyckte att vi försäkerhetsskull skulle åka in till civilisationen i Mariehamn och kolla att det inte fanns några inre skador.

Lillkillen och den skärrade modern fick åka på sitt livs första helikopterfärd! Vädret var strålande och det var synd att jag inte precis kunde njuta av utsikten där vi svävade över öarna i skärgården. Redan i helikoptern tyckte Den Lille Klättraren att det inte gjorde ont mera, han låg där och log och pratade med piloten i mikrofonen. Bla bla bla, klart slut!; sa han och jag riktigt såg hur kul han tyckte att det var. På akuten vände humöret dock, när man visade honom en nål och droppsystemet så vrålade han säkert så det hördes ända till fastlandet. Ultraljud och kontraströntgen visade att han kom undan med skrubbsåret på magen. Modern pustar ut och får samtidigt morkkis för att hon belastade samhället med en dyr helikopterfärd. Men det kunde ju ha gått riktigt illa....

Dottern fick sommarjobb i Den Stora Matbutiken! Och jag blev hundra euro fattigare, i mutor. Men det är det värt, när inga vanliga sparkar i röven hjälper.

Äldsta sonen, han får liksom inte saker gjorda. Det hör visserligen till sjukdomsbilden (ADHD) att man skjuter upp och lämnar ogjort men sablars perkele vad jag är trött på att tjata på honom. Vet inte om tjat är rätt metod heller, kanske ska jag bara knuffa in honom i bilen och köra runt på stan till potentiella arbetsplatser med honom. Det är så dags nu, när vi har april redan.

Kanske borde jag nu fördjupa mig i hur det är för vuxna med lindrig ADHD, har bara läst om barn och såna som lider mer.

Trött trött trött, höll på att somna i obygden nånstans när jag kom hem från Storstaden.  Hinner inte vila. Imorse  dalade snöflingor stora som pingisbollar ner, nu skiner solen. Trött  så trött på vädret också. Det skulle smaka med en kall en.... ( i solen på balkongen). *önsketänkande*

Den lyckliga kvinnan, det måste vara du.

Du som får ha honom intill dig varje natt. Som när som helst kan ringa honom och säga "jag älskar dig". När man inte får finnas till har man inga rättigheter, jag får inte synas. Skulle det hända honom något så får jag inte veta. Jag hoppas du uppskattar vad du har, för det är han värd!

Tjugo små värmeljus i små kulörta glaslyktor brinner i köksfönstret. Det är vackert. Ändå tog jag min kaffekopp och satte mig här. Tanken var att OM jag går ut och promenerar en runda så möts jag av det vackra ljuset i mitt köksfönster då jag kommer in på gården. Välkomnande liksom.

Det här är sista dagen hemma före mitt jullov är defintivt slut. Imorgon middag hos fastern i Hesa och därifrån kör jag vidare på måndagmorgon. Målet är väl Seinäjoki, den stan har jag bara kört förbi förut. Förstås ska jag via alla småorter på vägen.

Längtar efter normalitet, att ungarna ska till skola och dagis. Att deras dygnsrytm återställs till någorlunda normala nivåer. Rutiner är fint, men till för att brytas ibland :)

Längtar efter våren också, när solen börjar värma om dagarna ska jag till Sottunga och städa bort flugskiten. Kanske redan om två månader. Absolut senast till påsk. Då packar jag ner lyktorna från köksfönstret och tar dom till mitt sommarparadis. Kanske tar jag badkaret med mig också, och gör ett spa ute på gården. Gräver ner det och fyller det med varmt vatten, så kan jag ligga där och titta på stjärnorna en ljummen sommarnatt.

Längtar efter kramar....

Ja... så har jag fyllt år också. Ångesten jag kände inför nyåret alla år mellan 12 och 34 har förhoppnongsvis äntligen försvunnit. Jag kan ta emot det nya året och min födelsedag utan att ligga i ett hörn och gråta. Fint. Att chokladkakan (och salladerna och det hembakta brödet och rostbiffen och couscousen och bullarna och...) jag bjöd på dessutom uppskattades blir jag som vanligt fånigt glad över. Men huj så jobbigt. När kvällen kom den första januari var jag ett vrak som hade stora svårigheter att inte somna i soffan. Bakfyllan gav med sig först runt midnatt, då tyckte kroppen det var dags att piggna till. Dålig tajming, men rätt så skönt ändå....

Amandine, 37 år, 5 dagar och 22 timmar ungefär....

Min bokhylla. Där trängs mest den ena deckaren med den andra och jag känner själv ibland att det blir lite enformigt. Därför har jag en och annan faktabok om allt från psykologi till Forums fågelbok. En av mina favoriter i kategorin kaffeboksbläddrare är nog Mapplethorpe´s fotobok. Läckra bilder, på läckra män :)

Synd att jag städade bort böcker när jag blev sambo för sju år sedan, när vi sedan separerade tre år senare var ju min bokhylla realtivt tom. Tack mamma, för att du fyller den igen!

Tio i topp (deckar)författare just nu:

Camilla Läckberg
Anne Holt
Anna Jansson
Unni Lindell
Karin Wahlberg
Håkan Nesser
Bodil Mårtensson
Michael Connelly
Jo Nesbö
Karin Alvtegen

Ett regnigt och ruskigt Stockholm. Men inte kan man väl sitta inne? City och Drottningatan framkallar klaustrofobi, tacka vet jag Södermalm. Kanske tar jag t-banan ditåt och går på bio?

Att kliva över tröskeln och gå på en öl ensam är underligt hög. Jag har ju gjort det förr och egentligen är det inte alls märkvärdigt. Ska fundera på saken......

Först, en klyscha - du är vacker som en grekisk gud!

Som jag längtar. Längtar efter det jag inte kan få. Jag börjar se ett mönster här - att vilja ha det omöjliga är ett sätt att sätta gränser. Då behöver jag inte ta ställning, inte välja, utan valet ligger hos nån annan.

Men ändå, som jag längtar. Efter att få rufsa om ditt långa lockiga hår, känna doften från din nacke och smaken av dina kyssar. Du viskar ord som "magiskt" och "erotiskt" och jag är svag, så svag.

När ses vi igen? Om fyra månader eller ett halvår. Just nu känns det som en evighet som är långt bortom stjärnorna.